Wanna fight me?

16 maj 2012

Det är det jag inte vet…

I går kväll låg jag och tänkte på något jag tänkte dela med mig av här. Det skapar inte direkt några problem i vardagen men det här sätter mig i pinsamma situationer allt som oftast. Det händer väldigt ofta att jag inte känner igen personer. Jag tror jag har en släng av ansiktsblindhet. En del personer känner jag inte igen fastän jag träffat dem flera gånger. Det finns till exempel en tjej som jag hälsat på och tagit i hand med fem gånger, fastän jag varit hemma hos henne och hon både varit min elev och min kompis flickvän.

När någon färgar håret eller skaffar skägg eller något sådant har jag väldigt svårt att känna igen personen. Vissa personer känner jag igen enkelt men om det är någon, ofta tjejer, som kanske har lite mellanblont, halvlångt hår, är normalbyggd och inte har något direkt jätteutmärkande ansiktsdrag (stor/liten näsa, stor/liten/bred mun, stora ögon, breda käkar, höga kindben osv.) så blir det väldigt svårt. Det händer väldigt ofta att någon som jag känner lite halvbra får berätta vad den heter för att jag ska koppla ihop ansiktet med personen, särskilt om vi möts på något oväntat ställe.

Om det är någon jag inte känt igen tidigare försöker jag leta efter något drag i ansiktet, något födelsemärke, den exakta ögonformen osv. Jag tänker att jag skulle rita av personen för då måste man gå in på små små detaljer för att det ska bli likt. Ofta vet jag redan innan att ”Den här personen kommer jag inte känna igen” och då är det läge att leta detaljer. Mitt eget utseende är ett sådant jag kanske inte skulle känna igen, om jag bara såg ansiktet.

I påskas när jag var i Grundsund fick jag låtsas känna igen en tjej som kom och kramade mig och sa ”Heeej, vad kul att se dig!”. Sen när jag frågade en kompis vem det var fattade jag ju direkt, men jag ser det inte bara. Oftast brukar jag erkänna men i sådana lägen är det inte så kul. Den tjejen har jag känt i säkert tio år.

Jag har ett exempel till och det är nog det värsta och konstigaste. Det är roligt nu men jag gjorde bort mig rejält då. När jag bodde i Paris för 4–5 år sedan blev jag uppraggad av en kille i en klädbutik. Han var snygg och snäll så vi bytte nummer och bestämde att vi skulle ses. Jag var inte så bra på franska då och det är 10 gånger svårare att prata i telefon. Väl på plats där vi skulle mötas ringde jag. Jag förstod inte allt han sa men uppfattade en del och såg efter en stund en kille en bit bort som kollade på mig och pratade i telefon. Det var alltså han tänkte jag.

Killen jag mött i affären var ca 185 cm lång, hade dreads och ganska mörk hy. Han kom från Tunisien. Killen jag mötte hade mössa på sig och jag såg inga dreads så jag tog av honom mössan för att kolla (det kanske var lite konstigt i sig men jaja). Han var rakad. Han fattade sen att jag trodde han var killen som raggat upp mig och började skratta. Det var hans kompis som kommit och mött mig. Han var vit, ca 175 cm lång och… inte så lik alls på något sätt. Det var lite pinsamt. Jag lärde känna hela deras kompisgäng senare och jag kan inte på något sätt förstå mig själv. De var verkligen inte lika.

Jag läste lite om ansiktsblindhet för länge sedan när jag pluggade i Linköping 2004–2005. Då stötte jag på en väldigt bra bok skriven av neurologen Oliver Sacks, ”Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt”. Boken innehåller flera korta berättelser som på ett både allvarligt och humoristiskt sätt berättar om olika fall ur hans praktik. I en berättelse finns en man som har en svår form av ansiktsblindhet, prosopagnosi. Han kan alltså inte ens se ett ansikte kan man säga. Han tror att hans hustrus huvud är hans hatt och sträcker sig för att ta den.

Jag läste nu på Wikipedia att ca 2–2,5 % av befolkningen har prosopagnosi. Jag har inte tänkt på det förr men har blivit mer medveten eftersom Christopher märkt att jag haft lite väl svårt att känna igen folk ibland. I början trodde han att jag bara var ouppmärksam men nu det senaste har han förstått att jag verkligen försöker känna igen folk. Det finns till exempel nu en kille på klubben som jag är osäker på om han är den jag tror men jag vågar inte fråga för jag borde verkligen veta. Jag har till och med kollat på bilder på Facebook efter att jag sett honom men jag kommer inte fram till något.

Så, avslutningsvis vill jag bara säga till alla jag inte känt igen eller inte kommer känna igen att jag är hemskt ledsen, men jag rår inte för det. Jag förstår att det måste kännas förolämpande men det är som sagt inte avsiktligt.

Här är ett inlägg i Insitutet i p3 som är väldigt intressant! Christer känner inte ens igen sin egen syster.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4131&artikel=4970498

5 maj 2012

Wordfeud är ett minne blott…

Jag försöker plugga på min tenta i Kost, näring, hälsa men det är tyvärr helt omöjligt. Jag har några föreläsningar om vitaminer att titta på (läser på distans och kan titta på de inspelade föreläsningarna när jag vill) men jag pallar bara inte. Föreläsaren är rätt seg och pratar om väldigt mycket som man inte måste kunna och inspelningskvaliteten är dålig så det knastrar en del. Det är intressant men jag har ingen motivation att lyssna och titta på det. Som tur är inledde han med att säga att boken behandlade ämnet väl så jag kan läsa istället. Jag önskar jag kunde läsa mig till allt. Jag är lite föreläsningstrött såhär efter sex års universitetsstudier…

Det jag nu gör istället är att jag pillar lite med min bokföring, spelar Draw Something på mobilen och äter lördagsgodis. Jag spelade Wordfeud ett litet tag när det kom men det här är ju mycket roligare! Jag älskar att rita kravlöst. Jag kan rita rätt bra annars men de här snabba bilderna där man knappt ser vart man sätter ner ”pennan” och bara har några stycken färger blir så häftiga. Det blir som illustrationer till en serietidning eller mjölkpaketet typ. Om någon vill rita med mig så heter jag Linn W. =)

För övrigt har jag sådan träningsvärk i bicepsfästet att armbågsleden rycker när jag försöker sträcka ut armen. Jag har tränat sjukt lite de senaste 3-4 veckorna på grund av nackspärr, EM och sjukdom så efter att ha kört tre pass på två dagar blev resultatet träningsvärk precis överallt. Men på ett gött sätt.

Jag anmälde mig till shootfightingmatch imorgon men fick ingen match. Det var tredje gången jag anmälde mig men det är riktigt få tjejer som kör den här terminen. Men jag ska vara med och coacha grabbarna från Gladius i morgon och sen på kvällen ska jag kolla på the Zone med Jonas och Emil. Är riktigt taggad inför matchen mellan Tor Troéng och Mats Nilsson, som de flesta verkar vara. Sen ska det bli kul att se Lillebror Jostelius debutmatch och även Martin Aktars debut. Jag har ingen aning om hur bra han är på marken men jag hoppas det blir en bra match och att han vinner förstås =).

Lycka till imorgon alla som ska gå match!

30 april 2012

Thaiboxnings-EM i Turkiet blev en intensiv vecka med miljoner problem och meck och väldigt lite i arrangemanget som fungerade. Några av arrangemangets brister som vi kan skratta åt i efterhand var följande:

Att vara klar med lottningen klockan 3 på natten istället för förutspådda 19:00.

Att inte ha någon våg till tjejernas invägning.

Att inte ha några batterier till vågen när den väl kom.

Att nästa gång inte ha någon nyckel till tjejernas invägningsrum.

Att sista dagen inte ha någon nyckel till något av rummen för invägning och läkarkontroll.

Nyckeln kom aldrig till rätta den dagen men Emma lyckades fixa så invägningen kunde ske på toan istället. Bra jobbat Emma! =). Nu kan vi skratta åt det!

Även om det var en hel del kaos så fungerade det viktigaste… typ. Matcherna alltså. Vitryssland hade en del tveksamma domslut på sin sida. Angelica vann sin första match men förlorade den andra matchen som hon gick mot Vitryssland. Det kändes inte som ett schysst domslut men efter att ha undersökt möjligheterna att överklaga insåg vi att det var helt lönlöst. Jag pratade med huvuddomaren Eric gav en del argument till varför man ”inte ska” överklaga, och det var för vår egen skull.

1. Under hans 15 år i IFMA har ingen överklagan gått igenom. Det lämnas in ca 2 överklaganden per turnering.

2. Om man överklagar kommer motståndaren överklaga din överklagan och så håller det på så.

3. Det kostar 100 EURO och det är pengar i sjön.

4. Om domslutet är delat kommer det inte gå igenom. (Angelica hade domslutet 3-2 mot sig.)

Jennifer gick sin första match mot Ryssland. En stark men kortare tjej än Jennifer. Jennifer berättade att hon hade ögon som brann och hela Mother Russia bakom sig. Ryskan var bra och fick in en del slag och sparkar på Jennifer men hon lyckades inte undvika Jennifers clinch och i sista ronden fick ryskan en räkning. Jag såg från vår hörna att ryskan fick ordentligt ont av knäna innan räkningen men hon gav fan aldrig upp. Hon kämpade in i det sista men Jennifer vann den matchen klart.

Den sista matchen skulle Jennifer gå mot en turkisk tjej som vi kallade ”Det lilla djuret”. Den här tjejen var väldigt underlig. Hon hade petat lite märkligt på Jennifers arm när de stod och pratade lite första dagen innan de visste att de skulle mötas. När det var klart att de skulle mötas i finalen vågade turkiskan inte titta på Jennifer längre (förståeligt efter matchen mot ryskan dock). Hon hade två avslagna framtänder och var oroväckande lik en kille. Kroppen, rörelsemönstret, utseendet och att hon hade hoppat som en kille efter hon fått en spark mellan benen i en tidigare match, gjorde att vi undrade lite.

När de möttes i finalen började turkiskan veva som en galning som förutspått. Hon var en streetfighter. Men Jennifer kunde lätt suga in henne i clinchen och där var hon chanslös. Och då började fusket. Den turkiska domaren bröt clinchen så fort det blev jobbigt för turkiskan och bara lät henne vila lite, utan räkning, och så fick de köra igen. Efter ett tag började turkiskan kasta sig mot marken (utan överdrift!) och runt Jennifers ben så fort de kom in i clinch och då Jennifer träffade med ett knä mot hennes huvud fick Jennifer poängavdrag för otillåten teknik (!!!). Vi vet inte om poängdomarna räknade med det för de var ungefär lika upprörda som vi var i hörnan.

Den turkiska domaren skällde på Jennifer på turkiska och fortsatte att styra matchen till turkiskans fördel. Rasmus från Malmö var med och var en fantastisk coach. Han sa bland annat till Jennifer att hålla uppe turkiskans huvud för att hon inte skulle slänga sig och det var tur. Tillslut fick turkiskan två räkningar i slutet av matchen och då kändes det lite tryggare. Jennifer vann så otroligt överlägset men med ett poängavdrag och ett gäng korrupta domare vet man aldrig. Så det blev en väldigt välförtjänt vinst till Jennifer och en väldigt glad Linn =). Ryssarna, vitryssarna, ukrainarna och många turkar var också riktigt glada och i princip alla hejade på Jennifer. Till och med turkiskans landslagsvänner kom och grattade Jennifer efteråt. Det var en störtskön vinst! Tusen tack Rasmus för hjälpen!

En annan glad EM-guldmedaljör! Madde gjorde två riktigt snygga matcher!

Adde vann Europacupen! Jag älskar att se Adde fightas.

Jag utsedde Danny Carlsson till min favoritfighter. Han är helt fantastisk. Alldeles avslappnad, pricksäker och så sjukt rolig att kolla på i match! (Ganska rolig annars också  )